PSYKISK OHÄLSA
Min bästa och mest lindrande terapiform är att få skriva. Ibland delar jag med mig, ibland behåller jag det själv - ett opublicerat inlägg, en anteckning i mobilen. Men allt oftare delar jag med mig, instagram, här, facebook. Jag har så mycket lättare för att uttrycka mig i text än att uttala och forma orden i tal. Jag är naiv och tror att det kanske hjälper någon, men om inte annat så hjälper det mig själv lite.
2016. Ett år som inte ens är slut än men som varit det mest turbulenta året i mitt liv. Det är så många känslor jag känt under detta år som jag inte ens trodde fanns i mitt känsloregister, trodde inte ens det fanns känslor som dessa överhuvudtaget. Att kastas omkring i sin egna känslostorm och aldrig få landa, jag åker omkring som höstlöven blåser i vinden, högt och lågt, mycket och lite - aldrig riktigt hittat den där landningsbanan. Att inte lita på sig själv längre, att inte kunna sätta tillit till mina egna känslor för jag kan inte tolka dem.
Jag har varit skonad från mycket olycka i mitt liv, det finns så många andra som upplevt fasansfulla saker jag aldrig ens kan tänka mig hur de känns. Ändå har det alltid skavt lite i mig, det är nåt som aldrig riktigt varit i fas, något som alltid gett mig känslan av att vara övergiven, en rastlöshet och ångest som bubblat i blodet och en oro i magen som kommit och gått. Jag har levt med den, gråtit mig igenom nätter & dagar, skrattat bort den i stunder, gjort sjuka saker för att få endorfinerna att överta ångesten, straffat mig själv både genom träning och mat för att känna mig "duktig", dragit djupa andetag i skogen och kollat på stjärnorna.
Jag tror inte det finns en ultimat lösning - jag tror acceptans är det viktigaste. Men hur jobbigt tror ni inte det är att acceptera den minst omtyckta sidan hos sig själv? Hur fan ska en kunna acceptera att en får tänka tankar bortom all denna värld men sedan ha medvetenhet nog att inte sätta de till verk?
Den närmsta jag förlorat är min farfar. Och mammas morbror som var som en morfar. Men jag var liten då, de dog av ålderdom - de hade fått leva hela sitt liv.
I år har jag varit så nära döden, både på nära håll och distans - de fick aldrig leva klart sitt liv.
I somras hittade jag en man som valde att ta sitt liv. Han var vid medvetande när vi hittade honom, han viskade sin sambos namn men kunde inte få fram det han ville säga. & han ångrade sig så. Hans ångestvrål kommer till mig ibland om nätterna, paniken i hans blick, hur ambulansen skakar när han gör en sista kraftansträngning med att få ut ångesten i kroppen. Sen stilla när ambulansen rullar iväg med blåljus.
Och nu, en fantastisk barndomsvän som väljer att avsluta. Från barnsben upp till sista året på högstadiet fick vi stå ut med varandra - för det var det vi alltid sa till varann, att vi fick stå ut med varann. Vi skrattade åt det då och jag kan skratta åt det nu för jag vet att ingen utav oss i vårt lilla dagisgäng led av det, vi uppskattade det så in i helvetes mycket egentligen - det var en trygghet att ha varann. Ibland är jag arg på dig, men samtidigt förstår jag dig till djupet av mitt hjärta. Det som gör mest ont i mig är att se alla de som stod dig nära och vad de går igenom nu, det gör ont i mig att veta att jag kommer aldrig få chansen att ta upp vår vänskap igen och du anar inte hur mycket jag ångrar mig. Men det gör också så jävla ont att veta att nåt är fan fel i det här samhället. Nåt inom psykvården är det som fattas, som låter detta ske. Inget ont om alla ni som arbetar med detta dagligen, jag vill tro att ni gör erat bästa, men nåt i rutiner och regler är det som brister. Alla de som trillar mellan stolarna och måste välja sin egna väg ur sitt lilla helvete. Det svåra i att få hjälp. Alla säger "Det går ju att få hjälp!?" - kan ni snälla berätta hur? När en blivit omkring skjutsad bland diverse människor men ingen når in för tillslut orkar en inte ens förklara längre, tillslut förlikar en sig med känslorna tills den dag då en inte klarar mer. Hur ska en gå tillväga? Ska en ringa vårdcentralen och säga att en inte orkar mer? Tro mig, jag har provat - men det var semestertider och det fanns ingen chans att få in mig i systemet. Jag ringde en gång till för ett par veckor sedan - det enda alternativet var att sjukskriva mig en vecka och sedan komma tillbaka. Det är för fan det minsta jag behöver. Jag behöver gå till mitt jobb - för det är en rutin, något jag kan, något som får mig att gå upp på morgonen och inte försvinna ner under ytan. Jag är så glad att jag har det där jobbet. & att jag erkände för min chef att jag behövde nån att prata med och att han sedan ställde upp och ordnade det. Men alla som INTE har det så? Är det så jävla konstigt att de trillar bort? Det är en sak att acceptera sin ångest inför sig själv, men att sedan berätta om det för sin chef, för en kompis, för en kollega - det är som att öppna ett uppslagsverk men en vet att ingen kan tyda orden.
Jag har ingen lösning, jag vet inte ens var vi ska börja. Men jag vet hur mycket det kan hjälpa att inte känna sig helt ensam, hur ett ord, en text eller en låt kan få en att känna sig lite mer tillfreds med livet för en är inte sådär jävla ensam och oförstådd som en ibland tror. Men då måste vi ju prata om det, så fler vet att det är okej att känna sig hopplös - för nån annan kanske inte har sett eller upplevt samma sak som du, men ni kan förenas i samma känsla. Det är okej att vara ledsen och glad samtidigt, det är okej att inte kunna säga hur det känns men ändå vilja förklara, en får vara arg på saker men ändå känna lycka. Allt är inte svart eller vitt. Och det är det här som är svårast för mig, att det blir en ångest över ångesten - men jag jobbar på det. En dag löser jag det också och förhoppningsvis kanske jag kan hjälpa någon på vägen.
Kom ihåg att det aldrig är okej att nån förminskar eller inte accepterar ditt mående, det är du som avgör hur din hälsa är.
& till dig PK - hoppas du är ett med universum nu, hoppas du får smeka trädtopparna och hoppas du är tillfreds. men lova mig att komma hit, både till mig och alla andra på vägen, när det är jobbigt. kom och påminn mig om att fortsätta. flyg så högt och lågt du vill, till mig är du alltid välkommen. 🕊
Bengtsson <3