MOBBNING

Nu är jag visst här igen och ska skriva nåt långt men ack så viktigt inlägg. Kanske ska döpa om bloggen till Bengtssons krönikor istället? 
 
Idag skrev jag ett instagram-inlägg som berörde två utav de ömmaste punkterna i mitt liv, min kropp och dess utsatthet för bedöming, mobbing & kränkning. I hela mitt liv har jag varit vad andra vill kalla "överviktig", något som jag själv inte minns att jag blev varse om på riktigt förrän jag började lågstadiet. När jag växte upp i skogen bland kor, hästar, katter, hundar, grisar och diverse andra smådjur med en stor familj med 4 äldre syskon och såklart mamma och pappa, var det aldrig någon som brydde sig om hur jag såg ut, jag var antingen "Linisen", "CarroVolta" eller "bortskämda snorunge" som mina syskon ibland valde att kalla mig och vi är ju syskon så det är ju ändå okej. På dagis kan jag inte heller minnas att jag vid några tillfällen skulle blivit ifrågasatt kring hur jag såg ut, men sen när vi blev äldre och fick börja skolan inne i samhället började det. Ett utav mina tydligaste minnen, förutom en del ord såsom "tjockis", "fetto", "vad fan är du så fet för?" som kunde komma ifrån jämnåriga personer, är när en kille i sexan som såklart anammat "tjockis" som mitt smeknamn dessutom ville utsätta mig för fysisk skada. Han brukade roa sig med att skjuta fotbollar i mitt huvud. I många fall stod han målvakt under rasterna och med flit brukade han "råka" skjuta bollen, just i huvudet på mig. Av någon anledning tog jag aldrig upp detta för jag var livrädd för den där jävla killen. Han var lång, jävligt otrevlig och allmänt "grabbig" - tänk om det blev ÄNNU värre om jag berättade för någon? Så jag lät det gå, han skulle ju ändå snart sluta och börja högstadiet. Andra gånger har det varit bussresor som varit ett helvete. Ni vet när en står med bultande hjärta, rusande puls och en stor jävla klump i magen redan INNAN du ens satt foten på trappsteget in i bussen? Och när en väl kliver på var det livsviktigt att inte klanta sig. Snabbt glida in på ett säte och se till att inte snubbla, ramla eller göra något annat pinsamt som de andra äldre ungarna skulle kunna skratta åt. En bussresa slutade med att en kille drog mig i håret, ifrågasatte varför jag alltid gick runt & drog in magen och flinade bara hånfullt när jag bad honom att sluta. När jag gick på högstadiet var det en kille som fick tag i mitt nummer och utsatte mig för stor psykisk mobbning via sms. Sms som kunde handla om att en tampong skulle få ta min oskuld för INGEN skulle någonsin vilja knulla ett fetto som mig. Jag grät mig till sömns många kvällar innan mamma tillslut fick sin på detta och blev fly förbannad. Ja, min fantastiska mamma som stått upp för mig så många gånger. Som ifrågasatt föräldrar till dessa ungar och undrat vad fan de har lärt sina ungar egentligen? Vissa gånger har det hjälpt, andra gånger har det bara slutat med att föräldrarna aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att deras barn har gjort något sådant. Samtidigt har jag aldrig vågat berätta allt för jag vet ju att min mamma skulle ta tag i det och hon skulle skälla - precis vad som skulle vara rätt men jag var livrädd för att bli den som hade mamma som "beskyddare". Därför är det bara de gånger det verkligen runnit över som mamma fått gripa in och ta det ansvar som ungarnas egna föräldrar skulle ha gjort. Och jag vet att jag inte är ensam om detta, jag vet att många har blivit utsatta och jag VET att det pågår just nu. Jag vet att det finns bristande resurser i skolorna som gör att det tyvärr inte går att ta i tu med problemen där, trots att det är där den fysiska mobbningen oftast får pågå. Jag vet att många lärare/pedagoger gör ett fantastiskt jävla jobb kring detta men det räcker inte. ALLTING börjar hemma. Det var inte förrän jag började skolan som jag blev medveten om hur stor roll mitt utseende spelade. Allt det jag skrivit om här över som hänt och stunderna i omklädningsrummet på högstadiet där tjejer betydligt mycket smalare än mig stod och beklagade sig om hur "tjocka" de var, hur "stora" lår de hade eller hur "stor" deras mage var. Vad de skulle äta eller inte äta för att bli smalare. ALLTING börjar hemma - detta är inte något de själva kommit på, detta är något de hört från vuxna människor, något de också läst i Veckorevyn och sedan anammat. Så gör mig en tjänst - håll käften kring ditt utseende runt dina barn för skadar det inte dem så kommer det att skada någon annan. Beklaga dig inte över att vara "tjock" som något nedsättande runt barn eller ungdomar, för de snappar upp precis ALLT som någon tycker är "fel" - enbart för att kunna skapa sin egen identitet och passa in. 
 
I vissa perioder reflekterar jag aldrig över hur jag ser ut, i vissa perioder är det absolut det enda jag tänker på. Tack vare instagram och många fantastiska människor som anammat hashtagen #kroppspositivism, där har jag lärt mig att mitt värde ligger i hur jag är som person, INTE i hur jag ser ut. Men i perioder när jag har mycket ångest över andra saker i livet, då passar även tankar som dessa att krypa sig på. Jag är snart 23 år men kan fortfarande känna samma känslor i mig som när jag var 8 år och blev kallad "fetto" - problemet då är inte att andra människor säger det högt till mig utan problemet är att jag säger det till mig själv för från första dagen jag blev kallad det som något nedsättande, från samma dag flyttade ett elakt mörker in hos mig som förmodligen aldrig kommer flytta ut - det är bara jag som får lära mig att mota bort det. 
 
Jag önskar att ni tar på största allvar om erat barn berättar om att de blir utsatta för mobbning, det är inget som "går över" med tiden, kanske mobbningen från andra men den psykiska mobbningen från en själv är aldrig något som går över. Men jag vill att ni tar ännu större ansvar när det kommer fram att det är erat barn som mobbar - för det är något som aldrig får fortgå utan ska avslutas med en gång. 
 
ps. jag har haft väldigt många fantastiska vänner under mina uppväxt som vissa gånger stått upp, vissa gånger tröstat och vissa gånger bara varit helt ointresserade av hur jag ser ut - precis som en vän ska vara. ds. 

 
 
 
2

FRÅN NORR TILL SÖDER & FRÅN SÖDER TILL NORR

Det här kommer nog bli ett sånt där äkta jävla cheesy-inlägg, så alla ni som ogillar kärleksförklaringar kan ju scrolla vidare alt. byta blogg att läsa på. Men till det jag ville komma, många är nog vid detta laget medvetna om att jag träffat mig en norrlänning - & inte vilken jävla norrlänning som helst utan förmodligen världens finaste. Ikväll lämnade jag av honom som vanligt vid tåget och det har såklart varit jobbigt alla gånger men idag kändes det sådär extra jobbigt, som när det knyter sig i magen och det bränner bakom ögonlocken. När alla ord du vill säga fastnar i halsen och en kan bara haspla fram "Älskar dig, hoppas det går bra att resa, vi hörs senare! Puss!" och sen ser en bara hur personen som på nåt konstigt sätt blivit en utav mina tryggaste punkter i livet går in genom dörren till stationen. Kanske är det jobbigare denna gång för att han ska åka till USA i två veckor eller så är det bara för att vi inte riktigt vet datum nästa gång vi ses. I vilket fall så sätter en sig i sin bil, försöker tänka klart och riktigt att det ska få vara jobbigt och nej du behöver inte börja gråta nu för då vet du ju inte när du kan sluta igen. Men så gråter en ändå. Sådär så det känns som om en får lite andnöd och det krampar lite i hjärtat. Så kommer en hem återigen till en tom lägenhet med vetskapen om att den en helst av allt bara vill få vara med sitter på ett tåg just nu som bara tar honom fler och fler mil längre ifrån mig. Han - som jag på nåt sätt hookade (alla skam-fans fattar) med på Bråvalla, som jag inte hade en aning om ens vad fan han hette förrän jag kollade upp numret på eniro som jag bad honom slå in på min mobil innan jag lämnade honom ensam i ett publikhav, som inte vågade prata med mig fler gånger under den där festivalen men som trots allt svarade på mitt sms dagen efter, som satte griller i huvudet på mig en hel sommar tills jag äntligen fick chansen att åka till Norrland och träffa honom igen på hösten, som bjudit mig på så jävla mycket (redan!!!!) både när det gäller äventyr och tid, som försöker med alla medel att vi ska kunna träffas så ofta möjligt trots att vi båda har heltidsjobb och 125 mil mellan oss, som vill göra saker som även jag vill och som på så kort tid bara funnits där även om det nu mestadels varit via telefon - så har han ta mig fan alltid varit där 110%, som redan kan läsa av mig ganska bra och faktiskt står ut med allt härj, alla konstiga humörssvängningar från högt till lågt och som kan få mig lugn sådär längst in. Som dämpar den där ångesten som kryper i mig ibland (ja, förutom när han åker ifrån mig då) med att bara vara där med sina varma kramar. & till alla er som läst hela vägen hit - för mig känns allt så mycket bättre när jag skrivit av mig och just nu kan jag redan andas normalt igen. i vilket fall, alla förtjänar att få känna såhär trots att även jag vet att det kanske inte alltid är föralltid, det kommer (förhoppningsvis) komma en vardag även för oss där en kör omkring i samma gamla spår och en glömmer bort både sig själv & den andre i alla vardagsbestyr. Men alla förtjänar att få känna sig som nummer 1 för någon, alla förtjänar att vara någons favoritperson oavsett vem en blir kär i och det är faktikst värt att kämpa för. All min ångest, alla tårar, allt längtande är värt precis allting tills nästa gång när jag antingen får hämta honom vid stationen igen eller när jag blir mött på Luleå flygplats - då är det värt precis a l l t i n g
& till tompajävel - du är bäst. 
& alla ni som finns där när allt är sådär grått - tack. 😘
 

NORRLAND

 
halloj! det har varit extremt dålig uppdatering på denhäringa bloggen trots att jag fleeeertalet gånger tänkt att ta tag i detta men nej, det blir lite som med allt annat i mitt liv - bortprioriterat. en kan väl säga att jag inte helt tillbaka på banan ännu, kommer kanske aldrig ens komma tillbaka till där jag har varit innan heller. men vad fan - en lär sig med åren???? bjuder på några bilder från när jag var uppe i norr senast! råkade ju glömma bort kameran flertalet ggr men fick iaf med mig den när jag, tompa & sosso tog oss en runda på isen i Pite skärgård. jävlarrrrrrr så fint dä va! firade ju även nyår i norr, i Kittelfjäll i en stuga med massa godingar! sjukt rolig helg, hade träningsvärk i magen av skratt och ont i huvudet av en enorm bakfylla på vägen hem, haha. värt dä i vilket fall! 🍻
ja, nytt år och hela den här skiten också - inget vidare speciellt??? mina förhoppningar är iaf att flytta norrut, börja plugga och därimellan även palla med diverse känslostormar som jag vet kommer infinna sig. vad som blir av ä dä ju ingen som vet men det blir ju alltid bra i slutändan bara en har tålamod - vilket jag blev tilldelad eeeextremt lite av vid min födelse dessvärre. men det är ju bara att växa upp och lära sig att livet är fan inte lätt men det kan va jävligt kul ibland! 🎉
puzzhej & på återseende! 
1