FRÅN NORR TILL SÖDER & FRÅN SÖDER TILL NORR
Det här kommer nog bli ett sånt där äkta jävla cheesy-inlägg, så alla ni som ogillar kärleksförklaringar kan ju scrolla vidare alt. byta blogg att läsa på. Men till det jag ville komma, många är nog vid detta laget medvetna om att jag träffat mig en norrlänning - & inte vilken jävla norrlänning som helst utan förmodligen världens finaste. Ikväll lämnade jag av honom som vanligt vid tåget och det har såklart varit jobbigt alla gånger men idag kändes det sådär extra jobbigt, som när det knyter sig i magen och det bränner bakom ögonlocken. När alla ord du vill säga fastnar i halsen och en kan bara haspla fram "Älskar dig, hoppas det går bra att resa, vi hörs senare! Puss!" och sen ser en bara hur personen som på nåt konstigt sätt blivit en utav mina tryggaste punkter i livet går in genom dörren till stationen. Kanske är det jobbigare denna gång för att han ska åka till USA i två veckor eller så är det bara för att vi inte riktigt vet datum nästa gång vi ses. I vilket fall så sätter en sig i sin bil, försöker tänka klart och riktigt att det ska få vara jobbigt och nej du behöver inte börja gråta nu för då vet du ju inte när du kan sluta igen. Men så gråter en ändå. Sådär så det känns som om en får lite andnöd och det krampar lite i hjärtat. Så kommer en hem återigen till en tom lägenhet med vetskapen om att den en helst av allt bara vill få vara med sitter på ett tåg just nu som bara tar honom fler och fler mil längre ifrån mig. Han - som jag på nåt sätt hookade (alla skam-fans fattar) med på Bråvalla, som jag inte hade en aning om ens vad fan han hette förrän jag kollade upp numret på eniro som jag bad honom slå in på min mobil innan jag lämnade honom ensam i ett publikhav, som inte vågade prata med mig fler gånger under den där festivalen men som trots allt svarade på mitt sms dagen efter, som satte griller i huvudet på mig en hel sommar tills jag äntligen fick chansen att åka till Norrland och träffa honom igen på hösten, som bjudit mig på så jävla mycket (redan!!!!) både när det gäller äventyr och tid, som försöker med alla medel att vi ska kunna träffas så ofta möjligt trots att vi båda har heltidsjobb och 125 mil mellan oss, som vill göra saker som även jag vill och som på så kort tid bara funnits där även om det nu mestadels varit via telefon - så har han ta mig fan alltid varit där 110%, som redan kan läsa av mig ganska bra och faktiskt står ut med allt härj, alla konstiga humörssvängningar från högt till lågt och som kan få mig lugn sådär längst in. Som dämpar den där ångesten som kryper i mig ibland (ja, förutom när han åker ifrån mig då) med att bara vara där med sina varma kramar. & till alla er som läst hela vägen hit - för mig känns allt så mycket bättre när jag skrivit av mig och just nu kan jag redan andas normalt igen. i vilket fall, alla förtjänar att få känna såhär trots att även jag vet att det kanske inte alltid är föralltid, det kommer (förhoppningsvis) komma en vardag även för oss där en kör omkring i samma gamla spår och en glömmer bort både sig själv & den andre i alla vardagsbestyr. Men alla förtjänar att få känna sig som nummer 1 för någon, alla förtjänar att vara någons favoritperson oavsett vem en blir kär i och det är faktikst värt att kämpa för. All min ångest, alla tårar, allt längtande är värt precis allting tills nästa gång när jag antingen får hämta honom vid stationen igen eller när jag blir mött på Luleå flygplats - då är det värt precis a l l t i n g.
& till tompajävel - du är bäst.
& alla ni som finns där när allt är sådär grått - tack. 😘
