bengtssons hörna

 

Ett litet inlägg om ett liv. 

När jag var liten älskade jag att cykla. Jag hade en gul mountainbike-liknande cykel. 

På denna tid var även Rune Holta en känd speedway-förare och familjen snappade 

fort upp att det var han jag försökte efterlikna när jag kom i full fart nerför grusvägen 

och sladdade in på lagårdsplan så gruset skvätte och bromsmärkerna lyste i gruset. 

Detta blev ju inte alltid den storartade succé jag ville efterlikna utan mer ofta än sällan 

slutade det med skrapsår på knäna och armbågar som blödde - mitt smeknamn var funnet. 

Vad det var som jag älskade så mycket med att cykla vet jag inte, men kanske var det att 

känna vinden slå mot ansiktet när jag vände där uppe på krönet och satte fart nerför backen. 

Ja, backen den var inte alltid så lätt att bestiga och det krävdes många tramptag för att ta sig upp!

I vilket fall så gillade jag att vara utomhus och röra på mig som liten. Frisk luft är fortfarande det

bästa jag vet och det enda som ger min kropp rejäl återhämtning. Men så började skolan.. 

Jag har alltid varit någon som inte passat in i normen inom idrott och motion. 

Jag kunde inte spela fotboll för jag var inte tillräckligt snabb och mitt bollsinne är cirka noll. 

Gymnastik var det jag hatade mest, speciellt när vi var tvugna att springa 3 varv i den där idrottssalen 

och både krypa, hoppa och klänga sig upp på plintar. Min kropp hängde inte med, huvudet 

ville så mycket fram men det var inget i min kropp som styrde eller använde rätt muskler. 

Därför höll jag mig alltid till ridning under min uppväxt, hemma i stallet kunde jag både mocka 

skit, bära höbalar, släpa på vattendunkar utan att behöva tävla mot eller prestera för någon. 

Jag visste själv att jag var så jäkla stark! Muskler av stål. 

Men så kom gymnasietiden, jag flyttade hemifrån och hästar var inte längre prio ett. Det blev en
stillasittande vardag där det pluggades, umgicks och så vidare.  Den där tusenlappen i månaden
som skulle räcka till både mat och allt annat resulterade helt enkelt också i ganska kassa matvanor. 

Men åren har gått och nu är jag här. 21 år, snart 22, och så jävla still going strong! 

I december -14 kom jag i kontakt med min coach Carola då jag blev intresserad av en träningsutmaning. 

Där skulle en satsa hårt på träning och sig själv i 4 veckor och se resultatet för att sedan fortsätta. 

Jag var fast direkt helt enkelt! Denna utmaning blev tyvärr ej av men jag började istället träna med 

dem 2 gånger i veckan i 24fitclub. & där hittade jag min grej! Det var inriktat på vad du själv klarade av,
det var inte massor av tekniker utan mer sunt förnuft, det var svettigt och det var utomhus! 

Jag bokade en behovsanalys med Carola och var väldigt tydlig med att jag ville absolut inte gå ner 

i vikt utan bara skaffa mig en kropp som skulle hålla hela livet ut, oavsett hur den ska se ut. 

Jag trodde egentligen inte alls på det här med pulver, en borde ju klara det själv med bara mer träning
och ändrad kost? Ja, vissa gör det och vissa gör det inte. Simple as that! 

Jag började dricka 2 shakes om dagen och bytte ut en hel del annat på menyn till mer goda och sunda

tillbehör. Men vet ni vad? Jag äter chokladbollar med smör och socker ibland också. 😊 

För balans, det är det absolut viktigaste för mig. Ingen press, ingen ångest, inga förbud. 

Utan balans och aktiva val. Acceptera, gå vidare och gör om ifall det inte var bra! 

 

Det är precis vad jag uppnåt med Herbalife! Balansen. 

Och resultat har jag absolut fått, från att inte ens kunna springa med onda knän, 

till att springa 5km med lätthet och inget ont i mina knän längre! 

Hur min kropp förändrats tycker jag syns bäst på bilder och därför tänkte jag dela med mig lite 👇🏼